Ensamhet

Jag upplever ensamhet så många olika sätt. Innan jag träffade Svante var jag ju ensam men jag kände mig inte särskilt ensam. När vi sen valde att ta det stora klivet att flytta ihop och flytta till Helsingborg blev jag ensam när han var borta på olika saker. Då kände jag mig mer ensam än jag gjorde innan vi träffades och faktiskt var ensam. Nu när vi har Juno så är jag de facto nästan aldrig ensam. Men när Svante är borta nu känner jag mig mer ensam än jag gjort någon gång tidigare. Men nu är det inte den fysiska ensamheten som är jobbig och påtaglig. Nu är det att vara ensam med ANSVARET.. Nu vet jag att jag och bara jag har ansvar för älskade lilla tös hela dagen, hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Jag klarar det såklart men ensamheten känns nu oerhört mycket mer påtaglig, på ett sätt som jag aldrig upplevt innan jag fick barn.

Det är fredag och jag är ju egentligen inte så ensam. Snart kommer Andréa och Melvin och ikväll ska jag och Juno hem till Anna och Erik och grilla. Jag är ju bara ensam med ansvaret. Det vet i och för sig alla som har barn att det inte är så bara... Men jag ska inte klaga, Juno är det bästa sällskapet man kan ha!

Lägger in en bild på henne bredvid mig i sängen i skrivande stund kl 06.56

Hejpåer!