En annan typ av osäkerhet

Fick låna en gåstol av Aleks, Juno ÄLSKAR den!! Hon springer runt i den och fullkomligt skriker av lycka! Gåstolen är ganska omdiskuterad, huruvida den ska vara bra eller dålig för barnets förmåga att lära sig krypa. Jag anser att någonting som gör henne så omåttligt glad aldrig kan vara dåligt. Det funkar för oss i alla fall.

Juno i gåtsolen på trädäcket

Ser det skadligt ut?

Någonting man snabbt märker när man får barn är att väldigt många har väldigt mycket åsikter om väldigt mycket. Det är ganska förvirrande som förstagångsförälder för man är ofta väldigt osäker och man suger in allt som en svamp. Man måste bara försöka hitta sin egen roll som förälder och försöka lita på sig själv. Jag tror mycket på magkänsla och intuition. Jag tycker nu att jag äntligen hittat någon slags trygghet i att vara mamma. Det konstant dåliga samvetet har jag dock, men det har jag hört att man aldrig blir av med. Gör jag rätt, gör jag tillräckligt, är jag för snäll, är jag för sträng osv osv...

En annan sak som förundrar mig är de olika rollerna som vi har fått här hemma. Innan Juno föddes så uppfostrade jag och Svante vår katt Strindberg. I den uppfostran var jag den stränga som satte tydliga gränser och var hård. Svante däremot var en riktig mjukis med honom. Vi skojade ofta om att jag kommer vara den stränga mamman och han skulle vara den mjuka mesiga pappan den dag vi får barn. Men ack så fel vi hade. När lilla Juno kom till världen så antog jag förvånansvärt nog den oroliga mammans roll som tycker att den lilla bebisen är så skör och allting är såå läskigt. Svante däremot han tycker inte att någonting är läskigt utan kör på som om han inte gjort något annat. Varför det blev så vet jag inte, lite konstigt faktiskt.

Juno en dag gammal. Hur kan man låta bli att vara skraj när man får en sån här?

Idag är det måndag och jag har ännu inte kommit på vad vi ska göra idag.. Kanske åka till färghandeln och köpa färg som jag kan måla soffbordet med. Får se vad det blir.

Hejpåer