Lost and found och trötthet

Tanden är åter funnen! Eller ja inte tanden men gropen i tandköttet som bildats när tanden trycker på underifrån och vill spränga igenom min lilla skruttas tandkött. Usch hon lider av det, jag märker det. Hon pillar och petar hela tiden och tittar på mig med sina stora blå ögon och det ser ut som hon säger - Mamma, varför känns det såhär? Det kliar och gör ont, hjälp mig! Snuttan, tycker så synd om dig. Och lite om mig själv för det blir ganska mycket gnäll och rätt så mycket sämre sömn.

Apropå sömn, det måste vara det vanligaste återkommande samtalsämnet hos småbarnsföräldrar. Nästan varje morgon sms:ar jag och Andréa till varandra och skriver - "Hur var natten?" Inte för att alla nätter nödvändigtvis är dåliga, men det är verkligen som rysk roulette. Man vet aldrig om det blir en bra natt eller om det blir en sådan där natt man helst glömmer. Just nu är våra nätter inte helkassa, men heller inte toppen. Hon sover oroligt och vaknar oftare än vanligt, vilket såklart leder till att jag sover som en kratta.

Tröttheten jag upplever sedan Juno föddes är en trötthet som jag aldrig tidigare känt. Visst har man varit trött innan. Efter sena utenätter, långa resor med jetlag, mycket jobb and so on, men på något sätt fick man ju ta igen det. Efter en lång kväll/natt och några glas vin för mycket så tog man sig alltid tid till att vila upp sig och vila bort ringarna under ögonen. När man har en bebis så finns aldrig den tiden. Det GÅR verkligen inte att att ta igen förlorad sömn. Ibland undrar jag hur hjärtat orkar pumpa runt blodet. Enligt mig hade man hade aldrig kunnat vara småbarnsförälder om man inte var hyfsat ung och vid god vigör.

Nog om klagandet, det är givetvis värt varenda vakentid och förlorad sömn. Det man får tillbaka är så mycket större och givetvis det som gör att man orkar! Nu ska vi åka på babysim, något som hon älskar. Mysigt!!

Skruttans första par skor